Mer är två tredjedelar av Sveriges skyddade boenden drivs av ideella organisationer utan vinstsyfte. På grund av det stora antal kvinnor som varje år beviljas plats på skyddat boende är kommunen helt beroende av dessa aktörer. Själva står kommunerna för ungefär 15% av de skyddade boendena och ungefär 7% drivs i privat regi med vinstsyfte. De två största organisationerna, Unizon och Roks, samlar tillsammans nästan två hundra kvinnojourer.
Att skyddade boenden i stor utsträckning drivs av ideella organisationer betyder dock inte att verksamheten som bedrivs är amatörmässig. Visst är boenden tvungna att bemanna med personal som jobbar ideellt, men alla boenden har också anställd personal som är utbildad för att ta emot och bemöta kvinnor i krissituationer. Förutom detta samverkar de flesta boenden även med yrkesverksamma psykologer, läkare och jurister.
Liksom alla typer av vård- och omsorgsverksamheter lockar den här branschen privata aktörer, som vill se om det går att göra vinster på skyddade boenden. Vissa som vill starta ett skyddat boende är människor som tidigare jobbat på skyddat boende eller liknande verksamheter, och som brinner för att hjälpa kvinnor i nöd och erbjuda ett kvalitativt och säkert jourhem. Sedan finns det tyvärr, som i alla vinstdrivande branscher, också mindre seriösa aktörer som endast lockas av möjligheten att tjäna pengar.
Det är den senare gruppen som fått företrädare för de ideella organisationerna, med Unizon och Roks i spetsen, att ifrågasätta idén med privatdrivna kvinnojourer. Man menar att vinstdrivande verksamhet och kvinnoskydd inte går att kombinera, och att det innebär en säkerhetsrisk för de kvinnor som hamnar på skyddande boenden i privat regi.
En genomgång som socialstyrelsen har gjort visar dock att de allra flesta skyddade boenden i Sverige, privata såväl som ideellt drivna och kommunala, bedriver en kvalitativ verksamhet med goda rutiner kring hantering av säkerhet, sekretess, tystnadsplikt och personuppgifter. Det man kan bli bättre på enligt Socialstyrelsen är samverkan med andra instanser i samhället, som till exempel kommunernas enheter för försörjningsstöd och insatser för medföljande barn och ungdomar.
Socialstyrelsen anser också att det är problematiskt att många boenden inte tar emot medföljande pojkar, framför allt i tonåren. Vissa kvinnojourer, av vilka många är ideellt drivna, har som princip att inte tillåta män på boendet över huvud taget, och det kan också gälla medföljande pojkar som kommer med sin mamma. Här måste dessa kvinnojourer, enligt Socialstyrelsen, bli bättre på att se över det skydd man ger åt medföljande barn och inte göra skillnad på flickor och pojkar.
Varje år söker sig tiotusentals kvinnor till skyddade boenden, och för att lagen om skydd för utsatta kvinnor ska kunna följas är kommunerna helt beroende av de ideella organisationerna. Vad gäller skillnad i kvalitet och säkerhet finns det dock inget särskilt som tyder på att kvinnor är säkrare på dessa boenden än på de som drivs i privat eller kommunal regi. Som utsatt kvinna behöver man alltså inte lägga någon särskild vikt vid om kvinnojouren man hänvisas till drivs ideellt eller inte.